Eleverna gav en stark och direkt respons i workshoparna, dom har en förmåga att både se och höra alla små detaljer. Och deras fantasi är något jag har försökt bära med mig genom projektet. Allt är möjligt. Det för oss abstrakta, är för dom en helt vanlig fantasi. Det är oerhört inspirerande att se deras enkelhet i det påståendet. Eleverna märkte jag också blev väldigt påverkade av musiken, omedvetet. Liknelse filmmusik, att försättas i olika lägen och rum via ljud. Spännande att tänka in det i kompositionsarbetet.
det var bra att ha eleverna hos oss flera gånger för att få respons på temat Signalisterna, som jag egentligen tycker har ett ganska avancerat tema. Meddelanden, signaler som skickas och tolkas. Många lager att tyda. En gång var det en som sa att morseljudet just var signaler, klockrent för mig, och ett tecken på att vi var på rätt kurs. Jag hade gärna kunnat tänka mig att involvera barnen i att skapa ett stoff för ljudbilden, t ex olika signaler, men det hade krävt ett par fler workshopar. Hade dock varit roligt att göra.
Ibland kunde jag uppfatta att det var svårt för eleverna att förstå att målgruppen för föreställningen inte är dom utan yngre barn.
Det kändes fint att möta eleverna på deras hemmaarena, skolan! Det var ett helt annat möte än på teatern. Det var en bra lokal att hålla workshop i. Viktigt. Det hade inte funkat i ett klassrum, för mig. T ex. Bra för oss att se deras vardag i skolan, hur dom är, och pratar med varandra och oss. Teatern blir i den kontexten en “låtsasvärld”.
Jag tyckte det var bra att ha eleverna på teatern i det skedet då man provar och bollar många olika lösningar och förslag för föreställningen. När vi väl hade börjat sätta formen, kunde vi avstått från ett eller annat möte med dom, för att spara på krutet till att dom sen blev premiärpublik.
