SÅ HÄR TÄNKTE VI
-Vad vill du, kära fjortonåring säga till de som går i mellanstadiet nu?
-Vad hade du velat, önskat, behövt se i en teaterföreställning när du gick i 5:an?
Det skulle bli ett så fint ”möte” tänkte vi, mellan de som levt lite längre och de som var yngre.
Men 14-åringar är för det mesta i ett lite speciellt skede i livet. Mycket nu; kompisar, kärlek, relationer, skolan, livet! …
Så det här med ödmjukhet och förståelse inför de yngre på det sättet vi tänk, föll lite bort.
Vi släppte denna väg att gå, ganska snabbt. Men fann en annan i stället!
SÅ HÄR BLEV SLUTRESULTATET.
”Hej Teatern! Tack! Tack! för att jag fick komma och se eran föreställning ”Hem” Jag tyckte väldigt mycket om den och efteråt förstod jag lite om hur det kan vara för andra. Jag känner t.ex. inte så många som kommer från nåt annat land…”
-en mellanstadieelev från ett av de mer välbeställda områdena i Gbg
”Hej Julia och ni andra! […] Jag kände så igen mig. Stå på dig och fortsätt att kämpa, ge inte upp, jag vet hur det är! …Ska ni göra nån mer teater? … Tack för att vi fick komma!”
-publikreaktion från ett liknande område som samarbetsklasserna i Bergsjön
Teater är en fantastisk konstform!
Skådespelarna trollar fram platser, tider, individer, situationer, som i samspel med publiken blir till en verklighet som vi, under en dryg timme, befinner oss i, tillsammans!
Och på så sätt skapar vi oss erfarenheter som vi kanske bär med oss resten av livet!
Jag är 53 år och är en av fyra skådespelare i föreställningen HEM. Jag spelar Julia, en 14-årig flicka med mycket längtan, sorg och glädje inom sig. Hon lever ett ganska riskfyllt tonårsårsliv, men med en stor lust att berätta.
Alla vet att det är teater, men, publiken är med i historierna till 100%. Därför kunde vi ibland få brev som dessa (ovan) efter besöken hos oss.
Och det var ju det här vi ville! Låta Sandeklevsskolans åttondeklassare vara avsändare av en föreställning ut till mellanstadiebarnen i hela Göteborg! Lite, sätta Bergsjön på kartan.
MÖTET
Även för oss, på Masthuggsteatern var det ovant i början. Men, att åka 11:ans spårvagn och gå av på Teleskopgatans hållplats. Gå över skolgården, in i skolan, möta alla barn, lärare, vaktmästare och ”bambatanter” var hemskt uppiggande och senare, för skapandet av föreställningen, värdefullt, för att inte säga nödvändigt!
Föreställningen kom ju att kretsa kring oss / fyra karaktärer som är ett hopkok av flera elever från åttondeklassarna i Sandeklevsskolan vi arbetat ihop med.
För så blev det. Vi från teatern blev inga observatörer, vi blev mer som deltagare ihop med eleverna, med övningar som Luz (dramapedagog) och Kalle (regissör) höll i.
MINNEN FRÅN ARBETET
De första träffarna, hade vi i våra lokaler på Masthuggsteatern. Enkla övningar under Luzs ledning, till exempel: Alla går runt i rummet, stanna samtidigt, med olika variationer. Vi var ju många (en klass per gång)! Men det fungerade fantastiskt fint och jag upplevde ett stort lyssnande.
Luz ledde gruppen med en tydlighet och värme, som jag tror spelade stor roll.
Vi står i en ring. Luz säger: Blunda, grunda dig själv i golvet och försök släppa allt runtomkring. -Det finns bara en regel; Det vi gör här ska föra arbetet framåt. Alla ni, är lika viktiga! Alla behövs! Annars saknas det en röst, en pusselbit!
När Luz ibland som uppvärmning, ledde oss in i olika lekar fungerade det förvånansvärt bra bland 14 åringarna.
Det var verkligen fint att skratta, flåsa och svettas ihop.
Vissa dagar satt vi i smågrupper och delade med oss av olika minnen från mellanstadietiden.
Många, visade det sig, bodde inte i Sverige när de var 9–12 år. Och en del historier handlade om krig, otrygghet och längtan. Rädslor för vad som skulle hända i det nya landet, mamman som bodde kvar i Somalia eller storasyskon som var kvar i det gamla hemlandet.
Detta gav i sin tur inspiration till att göra lite längre intervjuer med några av eleverna.
Och som senare också blev en viktig del, i skapandet av föreställningen HEM.
Jag tyckte mycket om spåret Luz kom in på under flera träffar, som handlade om känslor.
Känslorna har ingen åldersgräns och där är vi alla så lika, och behöver varandra.
Om en inte visar hur en mår och känner så kan ju ingen veta. Och en kan lätt bli missförstådd och det blir komplicerat. Vi vuxna är jättebra på det; låtsas att allt är bra fast det inte alls är det.
I smågrupper improviserade vi fram ”statyer” utifrån olika känslor. Vi undersökte bland annat skillnaden mellan känsla och uttryck. Och hur de sen kunde uttryckas i ord.
Jag upplevde ett stort engagemang och hur vi i grupperna tittade på varandras uppspel.
Minns bl.a. hur en kille som arbetade i gruppen som valt känslan Kär utbrast
”Det flyger i hjärtat!”
FLER MINNEN.
När vi i teamet från teatern improviserade fram scener, utifrån teman, som kom från eleverna. De bestämde vilka situationer, platser och personer vi skulle gestalta. Och de var publiken. Det blev mycket uppskattat!
När vi under Karls (regissörens) ledning gjorde kollektiva dikter utifrån olika teman, exempelvis Vänskap, Att vara ny, Brev till mig själv 11år, Var inte rädd, Orättvisa, Dröm om framtiden.
Vi satt i en ring i smågrupper och kastade en liten boll till varandra i en bestämd ordning. Den som kastade bollen sa ett ord, med association till temat och det föregående ordet. Så höll det på. Utan pauser i ett flöde. En av oss skrev ned orden, som till slut blev en dikt! Vi läste sen upp dikterna för varandras grupper, ibland med musik som bakgrund.
Jag minns den fascination över vilket vackert konstverk det blev! Upplevde en stor respekt över detta, i hela rummet. Härligt.
Vi tog det sen vidare i smågrupperna, genom att visualisera en av dikterna.
Jag minns särskilt ett tillfälle. Då en av killarna läste dikten: ”Dröm om framtiden.” De övriga gjorde rörelser i en koreografi som vi gemensamt arbetat fram. Alla växte med uppgiften. Vi hade ju max en timma på oss men hann ändå öva såpass att alla kände sig säkra.
Och så vackert det blev. Stort!
Jag heter allt
Och jag är en människa
Som vill lära mig
Hur man ska trolla kärlek
Och sova sant
Äta universums stora hål
Som snurrar i världen
Som snurrar i världen
Och några andra dikter som skapades:
ATT VARA NY
Nu är jag här
Jag håller på att lära mig leva
Men det är svårt
Ensamhet är något som svider
Utanförskap hatar det
VÄNSKAP
Att älska eller såra
Formar ett hjärta.
Som krossad spårvagn
Varje dag ända till
Himlen och sedan tillbaka
Till jorden
BREV TILL MIG SJÄLV 11 ÅR
Mindre än alla vill
Att jag ska göra
Vad?
Säg så att man får rita
Vad jag får
Och inte får
När jag känner mig fri
Så att vi vill
Leva som sköldpaddor
Och alla paddor som vill byta
Mot andra horisonter
Som slutar oändligt
En av skådespelarna, Yasmina, pratar arabiska. En stor fördel, då många av eleverna på skolan har arabiska som modersmål.
I hennes grupp gjorde de dikten även på arabiska och den stoltheten och glädjen över detta gick inte att ta miste på!
FUNDERINGAR
När det handlar om upplägg inför varje träff (på 2 1/2 timma) upplevde jag ibland att vi försökte få med för många moment. Att vi som skulle vara med och leda, själva inte alltid hann förstå uppgiften innan mötet med eleverna. Då kunde det såklart uppstå en viss förvirring.
Lite mer tid på förberedelser inför varje arbetspass, hade varit välgörande, tror jag.
Vissa gånger uppstod också problem med fokus. Dels för att vi var många i rummet. Och att det ibland fanns starka krafter som tog mycket uppmärksamhet, på grund av något som vi inte kunde styra över. Nåt som hänt på rasten eller helgen kanske. Ibland missade vi också att få till rätt gruppsammansättningar. Svårt.
SLUTLIGEN
Mötet med våra fjortonåriga medarbetare i Bergsjön blev för mig som en värdefull gåva!
Att få lära känna dem en smula. Att under såpass många tillfällen, göra övningar, hänga, samtala, improvisera med mera, tillsammans. För mig som skådespelare gav det otroligt mycket.
Och kanske var det en nödvändighet, för att kunna gestalta de karaktärer som kom att befolka vår historia.
Att mötas så här, mellan ”olika världar.” Möten som kanske aldrig annars blivit av. Är fantastiskt viktigt och roligt!
Många var de gånger jag kände mig varm och glad inombords när jag satt på 11:ans spårvagn på väg hem från ett arbetspass på skolan.
Och, jag är också glad och stolt över hur föreställningen HEM blev det där ”mötet”.
Ja faktiskt ett möte, mellan ”olika världar” för mellanstadiebarnen, i vår segregerade stad!
Jag hoppas och tror, att det finns spår kvar, av våra möten även hos de, då 14 åriga medarbetare (experterna). Att de känner en viss stolthet över att ha varit en så stor del i skapandet av föreställningen.
Men kanske kan de inte förstå vilken gåva vi fick från var och en av dem!
Och när jag nu tänker tillbaka på processen och spelperioden med HEM är det som ”det flyger i hjärtat!”
Åsa
