Jag har medverkat i workshoparna i steg tre i Stafetten, där vi mötte ettan och tvåan på Sandeklevsskolan. Ur dessa workshopar skulle en föreställning för förskolan (3-7 år) ta form. Vi träffades ca 10 tillfällen/klass under vintern/våren 2017.
Det har varit ett privilegium att få träffa eleverna regelbundet under så pass lång tid. Att få komma från teaterns värld ut i ”verkligheten” har gett mig en tydligare bild av hur vardagen kan se ut för barnen. Inte så att jag har levt i en bubbla på teatern, men det är lätt att tro att man har en uppfattning om hur det ser ut ”därute”. Min kunskap har berikats genom att jag har fått ta del av dessa två klassers tillvaro på Sandeklevsskolan. Och jag tror att vår närvaro på skolan har berikat barnens uppfattningar om hur det kan vara på en teater.
Uppdraget som vi har gett oss, som jag ser det, har bestått av två lika viktiga delar: Dels att ge barnen på skolan något de inte tidigare sett; att genom dramaövningar och lek kunna se på sig själva och andra med nya ögon, och dels att vi skulle hämta inspiration från dessa workshops till föreställningen vi planerat att göra. Jag tycker i slutändan att vi lyckades med balansgången att genomföra dessa två mål, även om jag på vägen kunde känna att det var knepigt att få till det. Under arbetets gång kunde jag känna att det tippade över åt det ena eller det andra hållet. Vissa gånger lades fokus på dramaövningar, och kom kanske inte så långt i det tematiska ”stoffet”, vi ville komma åt för den kommande föreställningen. Andra gånger kunde jag känna att vi fokuserade för mycket på stoffet, att vi styrde lite för mycket, istället för att lyssna in vad som verkligen uppstod där och då på golvet. Jag tänker främst på gånger då vi skapade små dramaföreställningar med olika innehåll, som barnen sedan kunde påverka handlingen i. I viss mån var vi tvungna att styra tematiken, det skulle vara svårt att bara ”låta det som sker ske”. Vi hade ju en agenda redan när vi träffade barnen första gången. Vi hade trots allt bestämt att temat för föreställningen skulle bygga på kommunikation, och svårigheterna som kan uppstå om man inte förstår varandra. Då måste vi styra övningarna så att det handlade om detta. Men i detta fanns en risk att vi styrde in temat och ingredienser i temat för mycket. Barnen kunde ibland vilja styra åt ett annat håll, till något de själva tyckte var intressant (till exempel rymdmonster, prinsessor eller tidsmaskiner). Svår balansgång att använda förslag vi fick samtidigt som vi hade vår egen agenda.
Varje workshoptillfälle varade cirka 1,5 timme. På gott och ont. Oftast kändes det för kort, vi var tvungna att avsluta när det kändes som mest roligt och spännande. Å andra sidan orkar varken barn eller vuxna hålla på för länge med skapande arbete. Det behövs pauser för reflektion.
Vi gjorde också enskilda intervjuer med barnen, då vi ställde frågor om hur de bor, om familjen, och om hur det har det i vardagen. Dessa möten har varit värdefulla för mig, att få möta personer en och en, där samtalen fick fördjupas. Och jag fick intrycket att det gav barnen något också, att få berätta för en vuxen person om sina tankar och sitt liv. Jag tror att det stärker oss som människor, att bli lyssnade på. Sedan att det fanns vissa av barnen som inte alls var intresserade av att prata må vara hänt. Då behövde de inte det.
En annan viktig aspekt i vårt arbete med Stafetten har varit att vi ville synliggöra barn i förorten, i detta segregerade Göteborg. Vi ville ge barnen en röst, vi ville höra vad de hade att säga. Det har varit viktigt för oss att visa på mångfald även från vår sida, att vi inte bara har varit etniskt vita svenskar i teamet. Det är inget som jag märkte kommenterades med ord från barnens sida, inte heller nu när vi spelar föreställningen. Men jag är övertygad om att det har betydelse. Det har med igenkänning och identifikation att göra, att bli speglad, att se mångfald. Barnen vi träffade i workshoparna och barnen vi möter i publiken är små, kanske för små för att kunna sätta ord på det. Men om vi börjar redan här att visa att vi är olika, men att vi har har samma värde, då får vi mycket gratis i framtiden.
Sammanfattningsvis kan jag säga att dessa möten har berikat mig som teaterarbetare. Jag kan inte säga att workshoparna har hjälpt mig rent tekniskt som skådespelare, eller att jag hämtade karaktärer till föreställningen från mötet med barnen. Men det har ökat min levnadsbank att jobba och samtala med barnen. Denna bank av erfarenheter har jag sedan med mig på golvet i repetitioner och föreställningar.
Jag tror också att barnen har fått med sig något från mötet med oss. Vi har öppnat en dörr till teaterns värld, vi har sett dem, vi har lekt med dem, skrattat med dem, och vi har tagit dem på allvar. Jag har sett förändringen från blyga och försiktiga blickar, till raka ryggar och breda leenden. Det betyder mycket. I framtiden kan jag mycket väl se att vi som teater skulle kunna vara en del av skolans arbete. Det kräver en del förberedande arbete, och planering för hur ett nästa steg skulle kunna se ut. Vad jag uppfattade att barnen saknade var att få vara mer delaktiga i själva slutprodukten. Vi sa många gånger att de skulle få vara med och skapa en föreställning, och detta tror jag uppfattades som att de själva skulle vara med i det konkreta arbetet med föreställningen, att de själva skulle stå på scen. Där kunde vi varit tydligare. Och detta kanske kunde vara något att spåna på för framtiden. Dock vill jag säga att vi inte är pedagoger. Men vi kan bidra med våra yrkeskunskaper.
