Jag var med i Stafettens första föreställning HEM. Dock var jag inte med i dom förberedande workshoparna för föreställningen, men jag medverkade däremot på några workshopar för Skatten.
Det har gått några år sedan min medverkan, så det ligger inte färskt i minnet hos mig, men jag ska försöka summera.
Arbetet med HEM devisades fram med berättelser från några i högstadiet på Bergsjöskolan. Karl Ekdahl och Kristina Ros skrev scener på deras berättelser och dom flesta scenerna var redan skrivna när jag kom in i processen. Det hela resulterade i en föreställning där man fick följa fyra personer, som på olika sätt hamnat i Bergsjön, och deras historier. Jag spelade en kille som flyttat till Bergsjön när hans föräldrar skilde sig. Hur han tacklade sina föräldrars skilsmässa och saknaden över att ha flyttat från orten han växte upp i.
Jag vill tro att föreställningen verkligen talade till vår publik. Det var deras berättelser och deras vardag som skildrades. Deras historier, sammansatta i en dramaturgi som lyfte deras liv och vardag till scenkonst.
Vad som slog mig med projektet och bemötandet från publiken var att vi – Masthuggsteatern – verkligen tog deras historier på allvar. Vårt manus, vårt sätt att spela – ja, hela kompositionen – var varken finkammat eller fjäskande, utan visade upp en bild som ungdomarna/barnen kunde relatera till. Arbetas det fram pjäser för vuxna med samma intensitet? Med samma vikt på att verkligen fånga sin publik? Med samma glöd?
En av scenerna jag minns skarpast, som blev som en klump i halsen för vår publik, var när min karaktär berättar om hur det var förr. Tiden innan han flyttade till Bergsjön, till Göteborg. Om den näst intill idylliska barndomen, med föräldrar som var sams och bodde i ett litet samhälle borta från storstadens betong. I pjäsens första scen gick min karaktär in i sin berättelse med en lekfull berättar-iver som till slut mynnade ut i ett utbrott av sorg och vrede över flytten, över föräldrarnas separation. Scenen har fastnat i minnet hos mig eftersom jag nästan alltid kunde känna att publiken blev berörd. Även den stimmigaste och oroligaste gruppen tystnade och tittade på förundrat. Många kunde nog relatera till det, många av dom var nog i det – i den situationen. Dom levde det.
Och som någon annan skrev så smart i sin reflektion över stafetten, var att vi använde oss av flera språk i föreställningen. Maktbalansen i rummet ändrades när vi på scen började prata arabiska eller bulgariska. När dom, som har svenska som modersmål var tvungna att fråga sina arabisktalande kamrater om vad vi sa på scen – och inte, som vanligtvis, tvärt om. Exempelvis hade jag och Åsa BodinKarlsson en scen när vi uteslutande talade på Bulgariska. Dramatiken i situationen gjorde att dom flesta kunde hänga med i scenens handling trots språkförbistringen, men det var framförallt oerhört häftigt att se hur vissa barn (antagligen dom bulgarisk-talande) fick ett helt annat lyssnade, som om situationen verkligen talade till dom.
Efter Hem deltog jag även i några workshopar inför Skatten. Det var ganska stimmiga mellanstadieklasser vi mötte och efter någon timmes workshopande kändes det som om jag hade arbetat ett flertal veckor i sträck. Jag kan i efterhand önska att vi, jag, gick in med en tydligare målsättning i workshoparna. Jag hade en känsla av att vi kom dit och lekte och underhöll, att vi blev mer som en avlastning för lärarna i någon timme snarare än att få ut något konstruktivt av det. Eftersom jag inte var med som aktör i pjäsen Skatten vet jag inte konkret vad för nytta workshoparna gjorde, men jag tror att en klarare bild om vad vi ville få ut av workshoparna hade hjälpt oss i arbetet.
