Hur skulle du sammanfatta din erfarenhet av projektet? Ge gärna din helhetsbild samt om det är specifika moment eller delar av arbetet du vill lyfta fram och belysa ytterligare.
Stafetten är ett utmärkt initiativ och projekt. Att kunna se och bygga teaterkonst i ett längre perspektiv, med så utmärkta ramar tror jag befriar de enskilda delarna och sätter dem i ett perspektiv där tid och mångas kunnande blir en viktig faktor. Att få ta del av projektet var en stor glädje och utmaning, och även om jag pga tidsbrist inte kunde engagera mig i alla enskilda delar (vilket jag egentligen inte skulle) så känns delaktigheten hos alla medarbetare påtagligt. Tanken att ”vi berättar för er, så berättar ni för de som kommer efter er” är storslagen. Frågan är hur man kan inympa den känslan och det momentet hos barnen vi besökte. Jag var med för lite för att veta om/hur/vilka spår som sattes hos de vi besökte. Momentet när jag som dramatiker blev introducerad av teatern i projektet var väldigt bra. Jag fick göra min röst hörd samtidigt som jag, hoppas jag, lyssnade in projektets behov.
Hur påverkades ditt arbete med produktionen av att behöva förhålla dig till Stafettens övergripande syfte (elevernas delaktighet och empowerment)?
Arbetet påverkades så till vida att det var vad jag upplevde i och med mötet med eleverna som satte små frön till hela historien.
Vad har varit givande, problematiskt eller utmanande i detta? Konstnärligt, planeringsmässigt m.m. Vad innebar det för just din profession?
Jag har arbetat en del med elevers/barns medverkan från idéstadie och framåt. Det finns förstås både positiva och negativa sidor med ett sådant arbetssätt, som med allt här i livet. Det som är givande är ju mötet med andra människor. I det här fallet var det mellanstadieelever som skulle berätta/delge något till lågstadieelever. Vanligtvis (i alla fall för mig) har jag varit ute för att träffa dem man ska skriva för. Så var det inte i det här fallet. Gruppen vi mötte vid upprepade tillfällen var inte sällan splittrade och att komma in i deras vardag och säga ”Hej barn, nu ska vi göra teater tillsammans” kan lätt uppfattas som ”Hej, vi är från mars och undrar vad ni är för ena lustiga figurer”. Jag tyckte att vi undvek den fällan så gott det gick. En portion skepsis från eleverna är bara nyttigt. Och med rätt frukost i magen hittar man intressanta möten och ögonblick i de flesta möten. Det, tillsammans med att skriva för en annan publik än de man besöker, är ju det utmanande i den här situationen.
Du har ju varit med på ett antal workshops med samarbetsklasserna. Påverkade närheten till, eller kontakten med, målgruppen ditt arbete? Och i så fall hur?
Se ovan… Jag ska villigt erkänna att jag är lite rädd för att gå ut och möta elever. Situationen kan vara kufisk och ibland finns en övertro till ordet ”delaktighet”. Missförstå mig rätt, jag vet att jag svär i kyrkan. Barns delaktighet är viktig. Men det är också viktigt att ta hand om en sådan här situation. Göra tydligt vem man är och vilket syfte man har och exakt vad eleverna kan bidra med i just det här projektet. Jag ska också villigt erkänna att jag efter att jag träffat grupper i sådana här situationer får med mig många tankar och känslor som jag aldrig ens skulle fått nys på om jag suttit på min kammare Och igen, i det här projektet kände jag mig väldigt trygg med otroligt många proffsiga medarbetare i olika roller under hela vägen.
Arbetade du specifikt med elevernas delaktighet, empowerment och medskapande i det konstnärliga arbetet? Kan du ge några exempel på metoder eller olika val i arbetsprocess och/eller färdig föreställning?
Det är en svår fråga. Jag agerade ju lite som en tjuv om natten som inspirerades av saker som kanske inte eleverna trodde att jag skulle inspireras av. (Om de ens brydde sig ). Eftersom jag som dramatiker vill ha en någorlunda bild av hela pjäsen, kommer jag till mötena med eleverna med en ganska blank sida. Jag hör, ser, känner, pratar, iakttar och frågar. Och någonstans någon gång kommer ett frö. Som jag inte hade någon aning om att jag skulle få höra/se/vara med om. Ifrån det fröet kan det växa en blomma eller ett träd eller lite ogräs bara. Men att möten är det som bygger innehållet är oundvikligt, även om det är jag, i min roll som dramatiker, som flätar samman alla små frö. De lappar jag fick av lerfigurerna var väldigt intressanta och intresseväckande.
Projektet har förutsatt samverkan med skolvärlden. Vad innebar det för dig? Vinster, problem, frågetecken…
Jag blev glad över att vi fortsatte stafetten med vår publik. Att de klasser som kom fick adresser till de andra klasser som kom samtidigt. Att det fanns chans för dem att hålla kontakten. Att föreställningen, även i den här riktningen, kunde fortsätta utanför teaterrummet in i skolvärlden.
Ser du metoder eller element ur detta arbete som du redan tagit eller troligtvis kommer ta med dig in i andra projekt eller produktioner?
Vore kul att fortsätta med det ovanstående på nya sätt. Vore roligt att träffa en annan åldersgrupp som skulle berätta något för sina små-vänner… Alltså göra det igen men med en annan målgrupp. Och jag börjar bli ärrad. Jag är faktiskt inte så rädd för delaktighet längre. Jag ser det som en otrolig tillgång och lär mig mer och mer för varje möte.
Finns det styrkor och svagheter, möjligheter eller utmaningar som du ser i projektet i efterhand som du vill lyfta fram. Detta kan vara värdefullt – både för oss som backspegel och reflektion samt för att skicka vidare till andra som kan vilja jobba i liknande projekt.
Man kan inte bestämma hur en grupp ska agera. Men jag hade initialt svårt att finna min roll när vi mötte eleverna. Är jag vuxen? Polis? Pedagog? Dramatiker? Medmänniska? Idiot? Vit medelåldersman med skrumpnad hjärna? Allt ovanstående och lite till?
Att ta tid och tydliggöra just min roll skulle jag kanske vilja ta lite mer tid till. Men det får jag nog skylla mig själv för att jag inte gjorde, det fanns med all säkerhet möjlighet om jag tagit den platsen. Hur ska de veta vad en dramatiker gör? Är de intresserade? Kanske inte, men om jag utmanat min rädsla och hållit en egen stunds workshop hade de som velat kunnat begripa aningens mer av varför jag över huvud taget kommit till dem. För min egen del fick jag ut en hel del av mötet, men det kan som alltid bli mer. Och samtidigt så pågår livet utanför projektet som också måste skötas. Jobb 2 och allt annat elände och välsignelser. Jag hade, hur som helst, en mycket lärorik och rolig tid i det här projektet. Och jag är väldigt stolt över vad vi kunde presentera för publiken som kom och tittade på resultatet. Tack för det!
