Alla projekt börjar såklart lite olika, i detta projekt blev jag inbjuden när regissören, dramaturgen och scenografen börjat arbeta ihop sig kring en visuell värld. Det fanns en titel, en lös idé om vad en Signalist var för något, lite ledord kring vart man ville med projektet och en relativt tydlig bild av hur scenografin skulle se ut, influerat av surrealisten Jean Tinguely.
Jag började därefter mitt arbete med att ta del av alla de transkriberade intervjuerna med eleverna i Sandeklevsskolan. Texterna lämnade mig med en känsla av att föräldrarnas arbete var svårförståeligt men ändå något barnen förhöll sig mycket till, att flerspråkighet var naturligt och en självklarhet men också något som, utifrån ett vuxet perspektiv, verkade ganska betungande då flera barn agerade tolk åt sina föräldrar, hur uttalade och outtalade regler påverkade barnens liv samt att det fanns en underton av ensamhet i flera av texterna. Om detta var till följd av hur barnen var, hur de förhöll sig till de som intervjuade dem, om det var till följd av vilka frågor som ställdes av de vuxna eller om det bara var jag som läste in det i texterna vet jag inte, men det som togs upp i intervjuerna med barnen blev ändå grunden till föreställningen och dess frågeställningar.
Exempel på citat:
• Pappan pluggar på SFI och mamman vet vi inte. Mamman kan inte svenska så N får till exempel sms:a och meddela sig själv sjuk.
• Problem var det första ord hen lärde sig på svenska.
• På vardagar går hen upp klockan 5. Klockan 6 och går han till morgonfritids, efter skolan går hen tillbaka till fritids, och går hem klockan 16.
• Om man inte pratar med ord så kan man visa med händerna.
• När E sover lagar mamma mat till sig själv på jobbet, mackor.
• G tycker att det är bra att mamma och pappa bestämmer, hen vill inte bestämma mer.
• Det är inte svårt att prata två språk. Jag frågar om han vet vilket språk han tänker på, och det kan han inte svara på. Han verkar inte ens förstå frågan. ”Det är bara som vi pratar.”
När jag sen besökte två workshopar på skolan präglades dessa av barnens lust, lekfullhet och energi. Jag fick se sniglar, renar och skalbaggar bli till och ett rörelsespråk och ett tempo födas som genomsyrade hela det fortsatta arbetet.
Kort därefter hölls en kostym-workshop där eleverna presenterades för konceptet teaterkostym samt fick göra egna kostymskisser.
Jag gick sedan igenom alla dessa hundratalet skisser och valde ut fem stycken som gav en riktning åt mitt koncept; en likartad agent-kostym där alla fyra karaktärer var lika i färg och form men ändå varierade i uttryck. Tillsammans med mina egna inspirationsbilder från konst, film och verkligheten utgjorde detta grunden för den kostym som i slutändan blev.
När vi började arbeta med skådespelarna på golvet tog berättelsen sakta form. Jag provade olika teser successivt under arbetet genom att prova kostymer medan skådisarna labbade med olika scener. Flera gånger visade vi resultatet för vår referenspublik som hjälpte oss att sätta ord på vad de såg. Först hade alla karaktärer labbrockar, sen blev de mer byråkrater, men publiken verkade återkommande ha svårt att placera vad kostymen betydde för deras yrke, ”Vad var egentligen en Signalist?”
Tillslut blev det lite som om vi backade oss fram till slutresultatet. Samtidigt som vi lyckades utesluta idéer hela tiden var det fortfarande svårt att säga åt vilket håll vi skulle, först när vi började benämna världen Signalisterna bebodde med andra ord än de ursprungliga, som hade sin grund i surrealismen, började vi närma oss målet. Nya ord som science-fiction, steam punk, Blade Runner och the Matrix sipprade in och, tillsammans med musiken, blev det grunden för den slutgiltiga formen.
Enligt mig lyckades den slutgiltiga föreställningen med att para ihop den allvarliga tonen och frågeställningarna från intervjuerna med lekfullheten, energin och fantasin från workshoparna. Och för att detta skulle funka i kostymen var vi tvungna att befinna oss i en förhöjd verklighet, en sådan som ofta porträtteras inom till exempel science-fiction. Först i efterhand insåg jag att referenserna till science-fiction också kom från elevernas kostymskisser då många verkade influerade av agenter, mystiska händelser och rymden. Och kanske lyckades vi göra en föreställning som förenade barnens egna, mer populärkulturella referenser med en föreställning som inte såg ”barnslig” ut?
Slutligen tror jag att det är svårt för alla människor att göra något som de blir tillsagda om de inte förstår varför de ska göra det, eller vad det slutgiltiga resultatet ska bli. Min erfarenhet är att teaterarbetare generellt sett kan vara lite hemmablinda i hur deras process från idé till färdig föreställning går till, och kanske just därför kan ha svårt att förmedla den till andra. Jag tror ett projekt som Stafetten hade tjänat på att med varje ny referensgrupp ha haft en djuplodande workshop kring vad en teaterföreställning faktiskt är och hur den föds och genomförs. Efter kostym-workshopen upplevde jag att eleverna i Sandeklevsskolan förstod kostym bättre än t.ex. rörelse och regi, och jag tror att en viss typ av frustration över deltagandet i projektet härrörde ur att de inte förstod det övergripande syftet med varför just de var med i arbetet med föreställningen och vad ”att ha inspirerat till något” betyder. För oss som arbetar med att göra föreställningar kan ”hämta inspiration från något” tyckas självklart, men det är ju också en process som kan tydliggöras och benämnas i förklarande steg. Kanske behöver vi teaterarbetare vara bättre på att förklara för oss själva vad vi gör om vi vill att andra ska vara med i våra processer?
