Ett av Stafettens syften är att eleverna ska känna sig utvalda, att deras tankar och kreativitet ger oss material till berättelser som barn i hela Göteborg kan ta del av.
Upplevelsen första året blev dock att vi förväntade oss för mycket av högstadiet när vi trodde att de själva skulle kunna ta fram ett fungerande tema och tankar till pjässkapandet. För att lätta på denna process inför år 2 med eleverna och för att författaren snabbare skulle komma in i skrivprocess bestämdes det år två att ett förutbestämt tema skulle ligga till grund för de workshopar vi hade med Sandeklevsskolans mellanstadieelever.
Med utgångspunkt i segregation, inkomstskillnader och platsen Bergsjön, ställde vi oss frågorna:
Vad är ett jobb?
Vad är trygghet?
Hur ser barnens relation till jobb ut?
Hur kan eleverna se sig själva med andra ögon, än så som omgivningen ser på dem?
Samhället säger att man (föräldrar) är avvikande om man inte jobbar- hur blir man en resurs istället?
Hur är du en resurs för din klass, samhället, skola och staden som du bor i?
Hur tänker elever kring det på mellanstadiet?
Dramatikern Mats Kjelbye fick uppdraget att skriva pjäsen som senare fick namnet Skatten.
Efter många diskussioner bestämde vi att utgångspunkten var ”Värde” att detta var något som eleverna kanske kunde relatera till i arbetet med teatern. Nu möttes vi av frågorna:
Hur hittar vi motivationen hos eleverna när de inte är de som bestämmer temat?
Vad har de då med föreställningen att göra?
Ett tillvägagångssätt var att inkludera deras tankar, rörelser och ord som kom i workshoparna in i temat istället. För att få eleverna att känna att det varit medskapande till föreställningen blev återkoppling och undersökning av scener på teatern nödvändiga och därför var det extra viktigt att ha en tidsplan med eleverna efter att workshop-perioden var över på skolan.
Då det fanns mycket oroligheter bland elever och en ny lärare som inte var insatt i projektet överhuvudtaget fanns det ett behov att skapa extra trygghet i samarbetet med klasserna. Det tog tid att få ledning och berörda lärare på banan, lägga om deras undervisning för att få plats med teaterns arbete på skolan. Mitt i allt slutade dessutom rektorn för mellanstadiet vilket gjorde att det fanns för lite tid och intresse från ledningens sida att involvera sig i projektet. Vi fick därför skjuta upp en del rent konstnärligt arbete för att istället börja med trygghetsövningar och samtal.
Ett klart misstag var att inte tydligare krav ställdes på närvaro på workshoparna för samtliga medarbetare och särskilt de vars arbete krävde hög förståelse av elevernas värld och tankar. Istället blev det för resten av projektgruppen att samla material att föda in i processen.
I ett arbete som Stafetten kan vi också unna oss att se över våra val av scenkonstnärer, inte bara de på scen utan också de bakomliggande som dramatiker och regissör. Kan det finnas en idé att vi ser över vilka som skall tolka Bergsjöbarnens berättelser om sin samtid och vilka som hade kunnat fånga upp deras tankar bäst? Kanske handlar det om vilka som har tolkningsföreträde och vilka som rör sig i maktpositioner på de professionella scenerna idag? Och vilka som har kvalitetsstämpeln på sig? Hade Stafetten gynnats av att arbeta med upphovspersoner med erfarenheter som mer liknar barnens?
Med Skatten försökte vi skapa kopplingar mellan olika stadsdelar i Göteborg. Utifrån ett integrationsperspektiv bestämde vi att så gott det gick försöka blanda skolor och stadsdelar i publiken. När barnen kom för att se föreställningen möttes de flera gånger av genomskinliga burkar, först som en konstutställning skapad av samarbetsbarnen och som ställts ut i foajén, sen som en del av scenografin. och Efter föreställningen fick sedan varje klass en liknande burk innehållande kontaktuppgifter till en annan klass med sig hem. Genom detta skapades vänskapsklasser- olika stadsdelar kan mötas och inför varandra få lov att berätta sin egen historia utan att vuxna tolkar den åt dem.
