Min helhetsbild av projektet är mycket positiv.
Jag tyckte det var ett roligt, givande och lyckat projekt.
Jag ser flera anledningar till varför det gick så bra:
Projektbeskrivningen
Teatern, min uppdragsgivare, hade gjort en tydlig projektbeskrivning som jag fick samtidigt med förfrågan om min medverkan. Jag blev mycket inspirerad av denna.
Av projektbeskrivningen och i samtal med teatern framgick både hur man vill jobba med elevmedverkan, vad man ville uppnå med detta, vilket resultat man önskade, vilken publik man ville nå och hur man tänkte sig att detta projekt förhöll sig till vår samtid och vårt samhälle. Att jag helhjärtat kunde ställa upp på dessa samtliga punkter skapade en mycket god grund.
Jag kände helt enkelt att detta projekt låg helt i linje med vad jag brinner för inom teatern och hur jag vill jobba.
Tiden
Det var ett projekt som fick ta tid. Jag menar att detta är helt avgörande för utgången. Anledningen till det är att när ett projektet av denna sort initieras vet vi mycket lite om vad det är vi faktiskt skall skapa. Vi visste arbetsmetoden och vad vi ville uppnå för effekt men inte vilken sorts föreställning det skall bli. Om det ens skall bli en föreställning.
Det är en helt annan situation än att jobba med en färdig text.
När man vill skapa en föreställning av detta slag, med devising, research, påverkan från elever, med olika uttryck; text, rörelse, musik, film och publikinteraktion, så glömmer man ofta att man måste också räkna in tid vid sidan av den faktiska gemensamma arbetstiden. Man behöver tid för reflektion och tid för samtal i olika konstellationer.
Jag fick förfrågan i god tid från teatern och kunde i lugn och ro förbereda mig och låta mig inspireras på olika sätt.
Vi hade gott om tid till våra workshopar och kontakten med eleverna på Sandeklevskolan, vi hade tillräcklig tid för skrivande av manus och sångtexter samt repetition.
Det finns fyra tidsfaser i en skapande process av det här slaget:
Förberedelsetiden som behöver vara luftig med tid för reflektion och samtal.
Researchtiden, som behöver innehålla flera olika moment för att belysa olika delar samt reflektion och förberedelse och samtal, organiserade såväl som spontana.
Som exempel kan jag nämna djupintervjuerna. För att verkligen få något ut av dessa krävs noggrann planering av intervjuteknik och relevanta frågor. Att hitta de man vill intervjua och närma sig dessa på ett förtroendeingivande och respektfullt sätt. Och inte minst; att verkligen ha tid att sedan lyssna på intervjuerna, transkribera dem, reflektera över dem och dra ut det man vill använda och förstå på vilket sätt.
Repetitionstiden som i mitt tycke gärna får vara uppdelad i en mer luftig del där vi hittar varandra och börjar skönja karaktärer, metoder att jobba, arbetsfördelning, styrkor och svagheter. Samt en mer intensiv som handlar om att ge visionerna liv och form på scen. I det här fallet tycker jag det var lyckat att det var en sommar emellan den luftiga delen och den mer intensiva. Det gav tid för reflektion och eftertanke.
Skapandet av text och musik som behöver en lång tidssträcka. Så att man kan ägna dagar åt att bara skriva och inte behöver splittra upp sig för mycket. Och dagar åt att bolla med sina partners och att testa på golvet.
Jag upplevde att alla dessa faser hade den tid som krävdes.
Tydlighet
Projektbeskrivningen tillsammans med förfrågan från teatern till mig som regissör var som jag redan nämnt mycket konkret och tydlig. Detta gjorde att jag å min sida kunde vara tydlig i min målbild av projektet. Vilken föreställning jag såg framför mig och vilka medel jag önskade använda.
Rollfördelningen var också på flera punkter tydlig. till exempel kunde jag och Kristina, dramaturg på teatern och ansvarig för text tillsammans med mig, tidigt bestämma vem av oss som skrev vad. Hur vi skulle samarbeta i gruppen. Vilka samtal som hålls i storgrupp och vilka samtal som lämpade sig för att föra i mindre grupper.
Jag och Kristina var noggranna med att ha många tillfällen till möte. Så att vi kunde bolla och reflektera gemensamt, fundera och vända och vrida på saker. Det var för mig ett nytt upplägg men visade sig väldigt fruktbart. Det tog tid från repetitioner och det tog tid utanför den normala arbetstiden men det var verkligen värt det.
Jag tror också det är viktigt att komma ihåg att i ett devising-projekt av detta slag finns det en fara i att det blir för många kockar och en viss ängslan kan då uppstå då gruppen automatiskt strävar efter att så många som möjligt skall känna sig nöjda. Och detta är ju inte alltid till det bästa för föreställningen.
Men att se till att jag och dramaturgen och ibland scenografen och ibland producenten tog oss denna extra tid så kunde vi få genomluftat alla frågor och därmed vara tydliga i denna större gruppen med vilken riktning vi skulle ta. Detta är också viktigt för att måna om skådespelarnas process. De är tvungna att kasta sig ut förbehållslöst i prövandet på scen och då är det underminerande om de inte känner att det finns trygga beslut som leder vidare från improvisationer med mera.
Målbild
Teatern hade en tydlig målbild för projektet. Vad man ville skulle komma ut av det hela. Hur detta projekt profilerar teaterns och Masthuggsteatern roll i samhället. Det gillade jag. Att man faktiskt på projektstadiet tar ställning till på vilket sätt man vill vara med och bestämma hur vårt framtida samhälle skall se ut.
Ekonomiska medel
Det fanns i stort sett tillräckligt med medel för att det vi föresatt skulle kunna bli verklighet. Detta skapade hos mig lust och engagemang då jag kände att mitt arbete togs på alvar. Och produktionen hade så när som på ett par punkter de resurser som krävde för att uppnå det önskade resultatet.
Arbetet med eleverna
Detta genomsyrade hela projektet från början till slut och gav bränsle och näring och mening. Det var så det var tänkt från början och det var också så det blev.
Det var underbart att få lära känna dessa individer. Se dem i grupp, hur var och en har sin roll, sin strategi för att fungera och klara av sitt liv, vistas i deras fysiska omgivning, se dem agera, prata med dem, jobba tillsammans med dem.
Det är ju helt olika saker att betrakta dem under en övning och att till exempel göra en övning tillsammans med dem. Ytterligare en annan sak är det att betrakta dem på skolgården, i korridoren. Prata lite vardagligt med dem i rökrutan bakom kiosken. Bli vän med dem på Facebook och följa deras liv där.
Många av dem har gjort ett starkt intryck och lever fortfarande kvar inom mig.
Har redan nämnt tiden, att det fanns tillräckligt med tid med eleverna och tillräckligt med tid för research kring arbetet med eleverna. Detta gjorde att man från workshop till workshop kunde fundera på vad som var viktigt att få reda på mer om, vem som kunde vara intressant för projektet att intervjua och så vidare.
Vi var som grupp också noga med att ta ordentligt med tid och prata igenom varje workshop innan och göra reflektioner, både i grupp och enskilt, efteråt.
Det var ju också tydligt att den myckna tiden gjorde att det uppstod ett förtroende mellan oss och eleverna. Utan detta förtroende kunde vi aldrig gjort de djupintervjuer vi gjorde.
Det var mycket bra att teatern valde att ta in en extern ledare för workshoparna. Detta gjorde att vi från produktionen kunde iaktta och begrunda. Det gjorde också att man inte var helt slut efteråt utan kunde samla tankarna och anteckna det som var viktigt för produktionen. Det gjorde också att vi i produktionen inte behövde vara ansvariga för ordning och disciplin. Något som är högst kontraproduktivt när man vill vara kreativ.
Efter det sista researchmötet med eleverna kände jag mig helt genomdränkt med deras personligheter och den värld de lever i. Sättet de talar och inte talar, sättet de betraktar, hur de väljer att framstå för sin omgivning, deras grad av medvetenhet, hur de ser på sina liv, sina kamrater och samhället, deras livshistoria och deras framtidsplaner.
Elevernas inverkan på föreställningen
Konkret byggde vi ju hela manuset och karaktärerna i föreställningen på mötet med eleverna. Dels från djupintervjuerna och dels från allt annat jag nämnt ovan som vi fick från researchperioden.
Scenografin var hämtad från deras kvarter. Och även publikens placering i rummet var inspirerad av energin i mötet med eleverna.
Mycket av formen, tempot och tonen i föreställningen var också påverkad av dem. Liksom karaktärernas rörelsemönster och aktioner.
Till och med ljudbilden i rummet kände jag hade drag av våra workshops parat med djupintervjuerna.
Vidare hade vi ju med dem och deras omgivning, deras Hem, som projektioner i föreställningen. Dels som informativ text, dels som video på slutet.
Vi lärde och använde oss av deras olika kulturer och språk. En mängd fakta finns med i föreställningen som aldrig hade kunnat vara med utan dem och den research vi gjorde.
Även rent konkreta interaktiva publikmoment fanns med som ett resultat av vår research.
Det fanns ytterligare moment som var tänkta att vara med, såsom ex ljudupptagningar på flera språk men som inte hanns med samt våra elevers röster som vi inte kunde ta med på grund av sekretesskäl.
Vad vi kunde gjort bättre
Inte alla med på samma båt
Alla medlemmar av teamet var inte bestämda vid projektets start och vissa kunde, på grund av andra jobb, inte medverka vid research och planering i den omfattning som hade varit önskvärt.
Alla i teamet var inte heller lika tränade att skapa i grupp och befinna sig i den osäkerhet som ett sådant här projekt innebär.
Detta skapade en viss obalans då inte alla fick samma gedigna förkunskap. Det är mycket svårt att kommunicera upplevelser av det slag man får under research till en person som inte var med vid tillfället.
Detta märktes när det sedan var dags för alla projektets alla olika konstnärer att tillföra sin del till helheten. Vi hade vunnit på att bli ännu mer som ”en familj”. Det hade också ökat gruppkänslan och gemenskapen.
Samarbete med skolans rektor och lärare
Vi hade också kunnat ha betydligt mer samtal och samarbete med lärare och ansvariga i skolan. Det kändes inte som om vi gjorde detta tillsammans med dem. Och det var synd för vi hade nog kunnat få ännu mer ut av samarbetet med eleverna om kontakten till rektor och lärare varit större.
Det kändes inte heller som de förstod vilken gåva och vilket tillskott vi var till deras skola och elever. Och inte heller som de förstod hur de kunde integrera upplevelserna och kunskaperna de fick av oss i sin övriga undervisning.
Samarbete med föräldrar, syskon och andra anhöriga
Vi påbörjade samtal, intervjuer och samarbeten med vuxna boende i Bergsjön. Det var mycket intressant. Av olika anledningar kom mycket lite av detta med i den färdiga föreställningen, vilket var synd.
Vi hade också behövt träffa föräldrarna till de elever vi arbetade med. Jag hade kunnat tänka mig ett stort föräldramöte där vi kunde presenterat oss.
Då hade vi kanske fått en helt annan uppslutning till vår slutfilm som ingick i föreställningen.
Kunde också gärna gjort hembesök och fördjupat kontakten med eleverna och deras anhöriga. Tror det hade bidragit till en än mer fördjupad föreställning.
Tror att vi med en fördjupad kontakt kunnat inspirera eleverna och deras anhöriga ännu till att teater kan vara för dem. Att det är möjligt yrke. Att man genom teatern kan vara med och påverka samhället. Att det är lustfyllt att gå på teater. Här känner jag en viss besvikelse.
