Project Date: februari 24, 2019 Skills: skatten

Gunilla Johansson

Jag minns hur det kändes första gången vi skulle till Sandeklevskolan i Bergsjön.
Att ta spårvagnen tidigt från Centralen mot nordöstra Göteborg och lägga de sista detaljerna till hur första mötet med skolklassen skulle bli. Vad spännande!
Att få möjligheten vara med om det direkta mötet med barnen och tillsammans på olika sätt försöka närma oss att tala om eller undersöka konst, det kändes roligt och svårt på samma gång.

Att Masthuggsteatern har genomfört detta projekt under tre år visar på teaterns djupa förankring i sitt intresse för sin publik och mod att hela tiden vilja vara en spegel, en samtalspartner, en träffyta, där barn och vuxna tillsammans söker efter det relevanta. Vad ska vi berätta om? Hur ska vi berätta om just det? Varför? Till vem..? och så vidare.

Som regissör för Skatten fanns det några givna ramar att förhålla sig till. Bland annat fanns det en dramatiker knuten till denna produktion. Vi hade redan en text, en historia som vi skulle berätta. Vi träffade en mellanstadieklass och framförallt undersökte vi olika uttrycksformer. Vi undersökte ”hur” ska vi berätta. Vi forskade tillsammans hur vi kunde ta vara på de uttrycken och implementera dessa i föreställningen. Vi utgick från tematiken i manus där texten handlar om det som egentligen är värdefullt för oss människor.

Vi valde att använda oss av form och ljud som barnen var med och skapade och båda uttrycken kom att användas i föreställningen på ett mycket påtagligt sätt.
En genomskinlig plastburk var en konceptuell scenografi-idé som hela scenografin byggde på, och vi utgick från burkens olika möjligheter i sökandet efter uttrycken hos barnen.

Vi arbetade bland annat med lera och syftet var att forma en skulptur i lera utifrån tematiken: det som är det viktigaste i livet. Det som vi skattar högst.
Resultatet blev en helt fantastisk utställning med små skulpturer inuti genomskinliga plastburkar. Den fanns i teaterns foajé under hela spelperioden och publiken kunde vandra runt innan och efter föreställningen och titta in i barnens burkar på alltifrån älskade hundar till små svampar i skogen. Skulpturer på det som kändes som det viktigaste i just deras liv.

Jag hade tidigt en idé om att skapa ljudbilder tillsammans med barnen som vi skulle kunna använda som ljud-design i föreställningen. Det blev många försök då vi undersökte hur det kunde låta. Här användes åter plastburkarna.
Jag minns särskilt en inspelning vi gjorde då en burk skickades runt i ringen och alla barnen i klassen fick viska ordet in i burken på det allra viktigaste de hade. Ingen annan hörde vad någon annan sa.
Det blev en högtidlig stämning. Ett allvar i rummet. Barnen började öppna sig och tack vare det började även processen att skänka mening.

Det blev flera inspelningar av barnens röster som vi sedan använde som bakgrundsljud och effekter. Jag minns glädjen och stoltheten barnen uttryckte när de innan premiär fick höra ljudinspelningarna av sina egna och kompisarnas röster. De var förtjusta i hur vi använde det i föreställningen. Där känner jag att vi på ett osökt och konstnärligt sätt verkligen hittade ett bra samarbete med barnen och det skapade ett unikt uttryck som vi inte hade fått om inte de varit delaktiga.

Jag kunde uppleva en mer positiv delaktighet och ett annat fokus då barnen besökte teatern än när teatern besökte skolan. Att barnen fick en annan miljö än skolan att utforska sitt eget skapande och kreativitet i tror jag var av stor vikt.
Jag kunde uppleva att skolmiljön (åtminstone inomhus) kändes en aning stigmatiserande, att det var svårt att nå fram med budskapet att vi från teatern faktiskt inte ville ha resultat eller att de skulle lära sig något i första hand. Vi var där för ett uppriktigt möte och en vilja till samtal, att båda parter skulle öppna sig och börja samverka, känna lust och ha kul.
Denna inställning hade troligtvis ingenting med lärarna att göra då de inte var med i rummet vid träffarna. I skolmiljön är allt inriktat mot ett lärande och jag tyckte det var svårt och tog tid att få förtroendet från barnen att vi från teatern inte ville ha något levererat, att eleverna inte skulle tillfredsställa ett förutbestämt önskemål vi hade.

Däremot tycker jag det var fantastiskt när det verkliga mötet väl skedde, att se hur det stärkte och berikade barnet/barnen, att det fick barnet/barnen att växa och känna sig viktiga. Och för mig som regissör och teatermänniska är det de ögonblicken som fastnar på näthinnan. Jag kommer från en miljö där det är vanligt med referensklasser i processen och jag kan inte nog understryka vikten av att ha en nära och tät dialog med sin publik. Framförallt när man ägnar sig åt scenkonst för barn och unga.

Att Masthuggsteatern valt att samarbeta med en enda skola under dessa år tycker jag har varit klokt. Det har, tror jag, spridit en god självkänsla på skolan att just de blivit utvalda, men också att de tre åren skapat en lite annan hållning till teater bland både elever och lärare. Positivt att alla årskurserna har haft ett unikt möte med teaterns personal.

Det är en absolut nödvändighet att hålla samtalet med sin publik igång för att hålla sig uppdaterad både språkligt och tematiskt. Vad pratar unga människor om idag och på vilket sätt uttrycker de sig? Vad är det som de unga i samhället funderar och oroar sig över och hur kan teatern ta vara på dessa tankar och med hjälp av scenkonst flytta perspektiv, ifrågasätta normer, fördjupa frågeställningar.
Teatern har i alla tider fungerat som en katalysator där svåra mänskliga dilemman speglas och skänker sin publik en möjlighet att reflektera över livet och förhoppningsvis ger lite nya verktyg att analysera sina livssituationer.

Jag tycker att konst är lika viktigt som till exempel matematik för unga människor.
Att kunna förstå och analysera symbolik och metaforer, att erövra den typen av språk och inse det finstilta, att begripa helheten utifrån ett konstnärligt perspektiv skänker helt andra möjligheter att förstå sin samtid. Det är oerhört viktigt för att barn och unga ska kunna växa och uttrycka sin person och bli en del av en fungerande samhällskropp.