Warning: Invalid argument supplied for foreach() in /storage/content/57/199957/stafetten.masthuggsteatern.se/public_html/wp-includes/class-wp-list-util.php on line 148

Anne Jonsson

Jag anställdes i första hand som regissör för föreställningen Signalisterna, men i min anställning ingick även att delvis arbetsleda processen som ledde upp till repetitionsperioden. Jag har dock varit tvungen att lägga mest fokus på föreställningen, inte processen.

Det har varit ett mycket utvecklande arbete att vara involverad i. Jag är övertygad om att arbetet har förändrat något i det konstnärliga teamet, ensemblen, de delaktiga barnen och publiken. Det har varit ett stort arbete och har tagit mycket i anspråk. Vi har djupdykt i delaktighetsarbete, processplanering och processgenomförande likväl som vi också utforskat ett konstnärligt arbete.
Min beundran och respekt för lärare har bara vuxit under denna process. Jag har sett vilken påverkan lärare har på barn och deras utveckling, och vilken skillnad det kan göra för barn och deras möjligheter i livet. Lärare måste vara ett av världens viktigaste yrken.
En utmaning som delaktighetsprocessen innebar för mig som konstnär och arbetsledare var att det fanns en otydlighet i början kring hur detta arbete skulle administreras och av vem. Delaktighetsaspekten fick en större roll i vårt arbete under den första perioden än det konstnärliga arbetet, vilket jag inte tycker är rätt fördelning av arbetstid.
För min egen tydlighets skull valde jag att skilja på processen med eleverna och repetitionsprocessen. Med den här typen av arbeten kommer jag som frilansande regissör alltid bli bedömd på två plan, det ena är hur väl genomförd delaktighetsprocessen med barnen är (och detta är för utomstående en ”mindre” del då de inte kommer att få ta del av den i samma detalj) och det andra är den slutgiltiga konstnärliga produkten. Utifrån detta behövde jag sedan bedöma hur mycket tid och fokus de olika delarna uppskattades behöva.

Processen med barnen
Arbetet med barnen hade två funktioner som jag såg det, det ena var att samla in material från barnen som på olika sätt informerade våra processer, det andra var att vi i det konstnärliga och administrativa teamet lärde känna varandra som kollegor. Den största behållningen arbetet med barnen skapade för vår grupp upplever jag, är att vi fick hantera och lösa situationer tillsammans.
Jag upplevde mötet med eleverna som mycket givande och att det expanderade det kreativa arbetet i skapandet av föreställningen. Vi hade utkast till karaktärer som vi sedan, efter intervjuer med barnen, gifte samman med delar av det de berättade för oss, och byggde därifrån vidare på historierna. Det var även väldigt innerliga mötet, som det var svårt att värja sig från, helt personligt. Det finns även en relation till barnens verklighet i föreställningen. Ökad förståelse för de sammanhang de lever i, deras inbördes relationer och deras olika handlingsmöjligheter utifrån sina olika livssituationer har spelat stor roll för föreställningen.
Jag blev dock påverkad av att våra samarbetsbarn inte var vår målgrupp, då jag hela tiden behövde påminna mig om att de var nästan dubbelt så gamla som målgruppen. Vi träffade samarbetsbarnen väldigt mycket mer än vi träffade målgruppen. Min vilja var att de barn som skulle se föreställningen skulle kunna identifiera sig med en eller flera av de saker de såg. Jag utgick ifrån tanken: vad är vår målgrupp betjänt av?

Det fanns även en otydlighet kring detta samarbete när vi kommit in i repetitionsperioden genom att barnen skulle komma på workshop. Jag tycker att dessa delar hade behövt skiljas åt, så att det inte påverkade den konstnärliga produkten. Jag kan tycka att det ibland finns en naivitet i vår bild av barn och hur deras konstnärskap ska påverka professionella utövare som jag inte tycker är uppriktig och heller inte skapar kvalitativ konst. Om det finns något som jag tycker att vi ska lära oss av den här processen så är det just det, så tillvida att vi inte arbetar med art brute och då ställer ut barnens konst som konsten. Jag tror inte att barn vill se andra barns konst, men jag tror att barn kan bli stärkta av vetskapen att andra barn har varit med och inspirerat till den konsten som har skapats.
Jag tror dock att våra samarbetsbarn, efter att ha träffat dem i nästan ett års tid, hade varit betjänta av att göra en egen performance som slutprodukt av detta arbete. Jag hade en fantasi om att vi skulle kunna göra en performance utifrån workshopstrukturen, där alla barn var med, där vi skulpterade deras värld och ett pågående i den världen. Jag tror att barnen hade tyckt att det var intressant och givande och jag tror att det hade speglat hur de upplevde sin egen involvering projektet mer…

Repetitionsprocessen
Eftersom jag känner mig så trygg i min roll som workshopledare och att ensemblen först träffade mig som sådan hade redan det konstnärliga teamet och ensemblen ett stort förtroende för mig när repetitionsprocessen började. Hade jag å andra sidan varit en svagare workshopledare tror jag att det hade fått konsekvenser för hur förtroendet för mig hade sett ut. Jag hade inte gett mig in på att hålla workshopar hade jag inte känt mig trygg att göra det. Jag blev också stärkt i den spegling som det konstnärliga teamet och ensemblen gav mig av workshoparna, vilket gjorde att jag vågade påstå mer i det konstnärliga arbetet.

Lärdomar att ta med sig
Det fanns en kontrast mellan vad vi skulle göra konstnärligt och det som skulle göras inom projektet Stafetten, vilket ofta krockade och då fick konsekvenser för framförallt projektledarens arbete.
Jag tror att det hade kunnat vara positivt att det var samma regissör som gjorde alla tre föreställningarna, med samma eller nästan samma konstnärliga team, då vi då hade kunnat lära oss av de tidigare arbetena och på så sätt byggt en kunskapsgrund som var delad av hela teamet – det är alltid svårt att förstå en arbetsform som några gjort under flera år och andra är nya till.

Jag tänker även att denna typ av arbete har varit populärt över stora delar av Europa under i alla fall de senaste 15 åren, säkert mer. Det måste finnas kunskapsbanker en kan delta i och hämta kunskap ifrån – vad har funkat mer bra och vad har funkat mindre bra? Det hade varit positivt att ta del av.